Det finns ett ord som kallas besvikelse. Ett ord som gör väldigt ont. Ett ord som gör ont när man ser det i andras ögon när dom ser på en.
Det finns ett ord som kallas undanflykt. Ett ord som får en att skämmas när man yttrat det. Ett ord som gör ont när man vet att andra tror att man yttrat det.
Jag är besviken på mig själv, jag är besviken på att livet är så förbannat orättvist, men jag har inga undanflyker. Människor omkring mig är besvikna på mig, på mina ord som de tolkar som undanflyker. Det är inte lätt att stå rakryggad och berätta återigen, gång på gång, att man inte kan ställa upp pga sjukdom, skada, sjukdomar och skador. Att göra sig själv besviken är ett nederlag, men att göra andra besvikna är en ännu större förlust. Det känns som att jag gång på gång förlorar striden. När ska jag nånsin komma tillbaka?